Yeah.

Jag avslutar min blogg här och nu. Det kort här och jag fortsätter nånannanstans.

det var skoj så länge det vara.

Kram.

Då var man hemma i lilla Finspång igen då. Det ser precis likadant ut ingenting har rört sig uner mina 3 dagar i Göteborg.

På söndag när vi kom dit gjorde vi ungefär ingenting alls, gick ut och åt och kolla lite i Göteborg. Vi var ganska döda efter bilresan vill jag säga.

På måndagen blev det mer fart och illamående, fast jag klara mig utan att spy faktiskt. Ha! Vi var på Liseberg på måndagen och sånt är alltid kul vi garva åt sånna saker som typ;
"Äh, jag bara skojja på MSN" och "Take good care of my baby".

Ungefär en timme vi skulle åka hem satt bara jag och Linn på en bänk och var helt döda. Vi orka knappt äta godis och då är det illa. Vi sa typ inte ett ljud till varandra förut "Fan va död jag är".
Men kul hade vi!

På tisdagen åkte vi över till Danmark ett tag och förskte att leta efter en vanlig kiosk i ungefär 1 timme, men inte fan hade dom det inte.
Danskar alltså...

Göteborg har jag alltid varit kär i, och nu vart jag lite småkär igen.
Men jag tror ändå Borlänge ligger 1:a på listan.
Än så länge...

Om 50 min åker vi.
Mot Göteborg denna gång.
Vi ses på onsdag, sötnosar.
Kommer ni sakna oss?

Hela morgonen har du stått framför spegeln och haft ångest över ditt utseenade. Sminkat dig i över en timme och bytt kläder mer en 5 gånger. Du har gjort allt för att få känna dig lite fin idag.
Och när du väl är klar ler du ändå lite, för idag lyckades du få till håret rätt bra ändå.

Så du går ut med sopporna ganska glad. Men så kommer han med 5 st andra och bara slänger ut sig "fan va ful du är" och hans kompisar skrattar.
Orden satt som ett slag i magen och du vill bara slå ihjäl dig själv där du står. Ditt hår som nyss var fint vill du bara slita av och låta det följa med sopporna.

Du går in förstör frisyren du tidigare var nöjd med, och du tar bort sminket.
Du ställer dig framför spegeln och du inser att du faktiskt är väldigt ful.
Vem försökte du egentligen lura förut egentligen?

Han behövde bara säga 5 ord, så förstörde han någonting som kunde bli så bra.

Jag brukar gå och tänka på dom där dagsländorna.
Dom lever ju bara en dag...

En dag är ju ganska kort. Undra hur många gånger dom fyller år på en dag, eller hur många gånger dom blir kära?
Undra ifall dom hinner med mycket under sitt liv?
En dag är ju fortfarande kort för mig. Undra hur lång en dag är för dom, som ska leva hela sitt liv under den dagen?

Och ungarna...
Dom bara ramlar ut ju.

Underliga djur det där...
Dom ser ju ut som minihelikopptrar.

Film är Linn och jag väldigt bra på att se. Har alltid varit eftersom vi ofta inte har nått annat för oss, så får det väl bli film.
Hittar vi en bra film ser vi den alltid 5 gånger till på två dagar.
Minst!

Det leder till att på hennes byrå ligger det ganska många filmer jag mer eller mindre skulle vilja spy på och skicka till Kina eller nått liknande.

Nu när vi går igenom hennes filmer för att välja nån låter det ungefär såhär;
"Nej, nej, ne, ne, ne, NEJ FÖR FAN, ne, ne, ne..."
Det ligger säkert mer än 50 filmer på hennes byrå.

Just nu är det Beck-filmerna vi är besatta av.
Vi har kollat på Beck hela veckan och idag tog alla Linns Beckfilmer slut, iallafall dom vi inte helt hade kollat sönder.
Och imorgon skulle vi ju ta en viljodag till med bara Beck igen och jag vägrar titta på dom där filmerna vi har sett i veckan. Beck kan man inte se för tätt, eftersom det är en thriller så blir det ju inte värst spännande.

Så för första gången i mitt liv fick jag ta och ladda ner en Beck-film.
Inte ska vi gå becklös imorgon när jag sett fram mot Beck.
Nej, Beck ska vi ha det har jag bestämt.
Jag vill inte gå miste om Gunvald's extremt sköna komentarer.
Det är nog därför jag gillar Beck så mycket.
Gunvald är ju liksom överklockren.

Ibland funderar jag på varför du bara tog bilen och åkte iväg den där kvällen, för att aldrig mer kyssa min mamma igen. Jag funderar på varför du bara stack utan att ens säga hej då till mig.
Jag visste inte ens att försvann, mer att jag förstod när jag hörde ytterdörren och bilen.
Det var mamma som fick berätta för oss när vi åt kvällsmat strax efter.

Du hade varit otrogen...

Du flyttade till farmor och vi till en lägenhet. Jag grät varje kväll under några år och mamma låg i min säng och tröstade.
Du kom några gånger när mamma ringde och kunde inte få mig att sluta.
Du sa aldrig speciellt mycket, men du satt där.

Vi träffades några gånger sådär när du bodde hos farmor.
Jag minns inte ifall du frågde det så ofta att vi skulle komma.
Du kanske inte våga? Du kanske inte visste hur du skulle bete dig?
Jag vet inte.
Du fixa iallafall en egenlägenhet nära oss och vi kom dit varnnan helg, fast jag sov inte över så ofta. Jag grät för att jag sakna mamma och ville hem.

Jag minns att jag fick dåligt samvete när jag grät att jag ville hem, eftersom du också var min förälder. Jag tänkte att det måste vara jobbigt att gråta för att man inte ville vara hos sin egen pappa. 

Tillslut träffa du en tjej och flytta ihop, då sluta jag komma på helgerna. Vi träffades inte alls, mer än att jag kom till ditt jobb då och då. Du ringde ibland och ibland spela vi minigolf och lite sånt.

Under dom 3 första åren som ni var skilda har jag aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde då.
Jag minns inte ens att du fråga hur jag mådde för det där.

Jag var 7 år när du och mammas skildes, nu är jag 16 år. 
Jag gråter inte längre på kvällarna och jag blir inte ledsen om du inte hör av dig. Jag har kommit över det nu och är glad nu.
Jag hade någon där som stötte mig fullt ut hela vägen, en som sa att jag var älskad och underbar.
En som sa det där aldrig du sa...

Det är en sak jag funderar på varför du inte gjorde.
Varför förklara du aldrig för mig att du och mamma skulle skiljas?
Varför sa du inte att det var mitt fel att du flyttade, utan att det handla om dig och mamma?
Varför sa du aldrig inte att du älskade mig?

Jag visste att du älskade mig och att det inte var mitt fel att du flyttade ifrån mig. Men det var inte för dig jag visste det.
Det var för att mamma sa det.

Det var min mamma som fick säga allt och ta allt, samtidigt som hon var helt sönder själv.
Och du.. Du bara gick där.

Du kunde inte ens få låta mig veta att du älskade mig. 
Du har aldrig sagt i hela ditt liv att du älskar mig. Jag har inte ens fått höra; "va duktig du är Sofia" eller "va fin du är idag Sofia".
Ingenting har jag fått höra.

Jag har aldrig suttit och längtat efter att du ska säga att du älskar mig eller så. Nu skulle jag aldrig vilja att du sa det, för nu är det för stelt mellan oss och skulle antagligen bli ännu stelar och springa därifrån. Det känns inte som du är min pappa, för jag anstränger mig och rädd för att det ska bli tyst när vi pratar och jag blir nervös när jag är med dig. Så känns det aldrig med mamma, henne anstränger jag mig inte för. Det är inte så stelt.

Jag sitter redan och oroar mig för dansen man har på sitt bröllopp med sin pappa.

Ändå efter allt du har gjort kan jag få dåligt samvete över att vi inte har så bra relation. Du har frågat ibland om jag inte ska komma och hälsa på nån gång för din skull iallafall.
Jag har alltid sagt nej.
Kanske är det mycket mitt fel att vi inte har så bra relation med varandra. Kanske borde jag ge efter mer?
Jag vet inte. 

Fast och andra sidan,
när gjorde du nått för min skull som betyder mer än pengar och skjuss?